Några bilder från Idavallen, som nu blivit hästbana. Överst en barnfamilj som plockat en blombukett. Det här var fina " indianmarker " med en bra, undangömd lekplan. På mittbilden sitter rödvingetrasten och sjunger. Inne i druvflädern finns törnsångaren. Blåmesen "vittjar näten", där häggspinnmalen farit fram. Grönsiskan, under, putsar sig. Till höger är det lupiner, gräs och blommor. Tidigare såg det än vildare ut i kanten på planen. I den utglesade björkdungen, en gång omnämnd och fotad av hembygdsförfattaren Effe Renkvist, var mindre hackspetten en trogen häckfågel. Nu har den nog givit upp. Det fanns också en liten bäck här, som ringlade förbi - från Ösbysjön till Vale och via kvarnar ända ner till Värtan. Det var lite spännande med förmultnade rester av en träränna förbi "soptippen", som Idavallen kallades. Diket har man lagt igen. Så sent som 1992 hade buskskvättan och kärrsångaren en given lokal här, för att nämna ett par av fåglarna i denna lilla oas.

Jag dröjer kvar ett ögonblick på denna plats, eftersom området är i omdaning . Författaren Sven Rosendahl berättade på sextiotalet barndomsminnen ifrån hembygden. Platsen för nedanstående tilldragelse är den lilla bron över diket, vid stigen till "dambadet" (som var nakenbad för damer ända in på femtiotalet):

"Efter att ha rundat sjön följde vi kanalens raka strand bort mot en ännu i dag befintlig timmerbro. Det var i höljorna på ömse sidor om den som excursionens höjdpunkt utspelades. Med hjälp av fjärilshåvarna företog vi muddranden längs bottnen. Sen stjälptes fångsten ut uppe på bron. Trenne svartsjukt bevakade högar av tångbrunt glimmande grönska, ur vilken allsköns fantastisk småfänad kilade, ringlade, raglade och sprätte!

Ibland hördes hovslag bland bergfotens steniga stigar. Då var det bara att i största hast skrapa samman allt krälande gudslån samt lämna bron. Ryttarna, ryttarinnorna kom gungande ner ur skogen på spensligt höga och blänkande hästar. Ett särskilt folkslag, styvt kringblickande, där de satt och liksom flög uppe i sadeln. Dessutom var det klätt på ett utsökt vis - ungefär på sjöfågelvis.

Varelserna ägnade oss aldrig något ord. Men det syntes på dem, att de förväntade sig att vi skulle hinna ur vägen, innan deras frustande riddjur dansat ut på bron. Så bar det då förbi med den karaktäristiska ljudpusten av knarrande läder, vischande tagel och det där energiska, sköna klappret av ridhästhovar. Fältet låg åter fritt för vetenskapen."