Annehed, 12 augusti 2000
Det är 600 bilder i 75 collage. Jag plåtade dem i Djursholm 1993 - 1995. Det är segt, nästan hopplöst, att hanka sig igenom hela materialet med vanligt telefonmodem. Jag räknar med att knåpa ihop en CD, med bättre förutsättningar för förstoringar, faktasidor, ljudillustrationer osv.
****
Upprinnelsen till mitt tilltag är att hälsan var nedsatt sedan långt tillbaka, och det märktes kanske. Olle Persson, min gymnastiklärare från förr, stod med korgen i armvecket utanför min port i Grim, på väg till affären, och berättade om möten med örnar, skräntärnor och skarvar i våra farvatten. Han propsar sällan på någon saliggörande medicin, så mina öron blev långa och ett slumrande intresse väcktes till liv. Olle har skarpa ögon och jag påminner mig den gång, en vinter, då han tipsade oss gymnasister om en stor, vit fjälluggla som "bara satt" på isen, långt ute vid en vak. Den fanns faktiskt kvar när vi kom fram och vi höll tillgodo med upplevelsen, lättroade som vi väl var på den tiden. Han har berättat om ett senare tillfälle, då han pekat ut en havsörn över Sammis för några elever och fått svaret: "Än sen då?". Lite till mans har vi blivit bortskämda med fantastiska naturprogram i vår virtuella verklighet.
Ett par dagar efter pratstunden började jag stappla runt för att titta närmare på hembygdsnaturen. Fåglar hade jag en hum om men bakom de vackra växtnamnen låg en outforskad värld. Mina tidigare försök med fältfloran i handen hade varit lika tafatta som fruktlösa.
Mina smultronställen hade fallit i glömska och stigarna som ledde fram var bitvis igenvuxna. Särskilt holmarna förtjänade ett större intresse för att inte komma till annan användning en dag. Det kändes angeläget att göra små anteckningar om den fina skräpmarken.
Jag fann snart att kunskapen om omgivningarna kunde sitta långt inne även hos dem jag trodde var allvetande i markerna. De hade tydligen "vuxit ur gården" och fått större vyer att överblicka. När jag såg de granna steglitserna vid Ekeby gård drog jag mig till minnes att de brukade hålla till just där, på sextiotalet också. Har det funnits en jämn stam av dessa fåglar runt gården hela tiden? Jag frågade en lokal naturkännare och fick beskedet: "Vill du se steglitser skall du åka till Nya Zeeland!"
Det var då jag skaffade kamera. Mina gamla mörkrumsgrejer hade jag sparat under åren. Allt är snapshots, bilder i förbifarten från stigens kant, och fotandet rullade på med ökat intresse. Vad är tio fåglar i skogen mot en i handen? Eller tiotusentals på andra sidan klotet mot ett par dussin i Ekeby? Det var i mitt Djursholm fåglarna spelade upp framför ögonen, i hembygden blommorna var de käraste.
Sedan gäller det förstås att bära kameran med sig på vandringen; i garderoben är den inte lika förtjänstfull. En liten väska innehöll plastkamera med normal-zoom, försättslins, zoom-tele, telekonverter och rullar med modern, snabb standardfilm. Därutöver en liten fågelbok, en fältkikare och en tubkikare av sjörövarmodell. Allt som allt vägde utrustningen två kilo. En bandspelare med "fågelmikrofon" hade jag i fickan.
De enskilda fotografierna lämnar mycket att önska och många bilder jag ser för mitt inre saknas helt. Collagen, sammantagna, får utgöra den brokiga dokumentation det blev - i bästa fall med stänk av lokal naturprägel. Trots all nedlagd möda och fast jag efter femtio år runt samma kulle har flyttat ifrån "de stängda grindarnas stad", Djursholm, känns det ändå precis lika bra som det gjorde i det första, entusiastiska exponeringsögonblicket, att nu få stöpa om bilderna i hemsideform.
- Med önskan om givande, nära utflykter! / Anders Nord
